Och så finns det ju tack och lov lärare som faktiskt vågar ifrågasätta och ompröva fakta och som t.o.m. lyckas lära sina elever hur man kritiskt ifrågasätter och omprövar. Är inte också detta något eftersträvansvärt så säg?
Kan vi vara överens om att kunskaper är en färskvara som man bör hushålla med i dagens informations- och kunskapssamhälle. För att inte drunkna i allsköns fakta som dagligen och stundligen sköljer över oss krävs dessutom en kunskap som kan utrusta oss med förmågan att vraka och välja bland färskvarorna. Därför framstår det alltmer som en tvingande nödvändighet att vi rustar eleverna med förmågan att kritiskt granska och värdera bland alla fakta för att de ska kunna lösa problemen och få svar på sina frågor. Detta anser jag vara minst lika viktigt som all ”korvstoppningsteknik” och insiktsfullt lärande tillsammans.
Sist och slutligen så ska vi väl inte glömma bort behovet av att odla och utveckla den kreativa förmågan. Att skapa handlar då inte enbart om att forma med sina händer utan också att finna nya lösningar på gamla problem. Sammantaget skulle man kunna säga med waldorfpedagogikens förkunnare att det gäller att finna helheten i handens, hjärtats och hjärnans pedagogik – den som låter eleverna utveckla såväl tanke-, känslo- och vilkeliv. Men huruvida detta låter sig göras i dagens svenska skolform är dock en annan fråga som sannolikt inte låter sig besvaras lika enkelt.